du, du är så fin.
Var på släktträff igår, blir lika ledsen varje gång. Morfar sitter där i ett hörn och frågar samma saker flera gånger. Han får tag i ett typ som knep och knop grej då två pinnar är fast i varandra men som man ska få till varsin del. Han klurar, jag iakttar honom. Han säger: Konstigt, jag kom på hur man gjorde men nu glömde jag.. Så får han en ledsen min i ansiktet.. Det värsta är att sjukdomen är ärftlig. Så antagligen slutar jag också så. Tänk er ett liv utan minnen.
Jag skulle vilja dö. Jag vill att han ska dö. Han har inget kul liv. Jag tycker bara synd om honom. Han lider. Men mormor, vad gör hon utan honom? Då skulle hon få det jobbigare. Eller kanske skönare. Det är ju faktiskt hennes bästa vän. Nu ska jag sluta grubbla. Det är i alla fal inte långt kvar nu. Och dom kommer träffas igen om det händernåt med guben.
/M
Släng in en Kommentar för fasen
Trackback
