rymdhelikopter

För det första, jag hade planerat väl min packning och hade gjort allt så lätt som möjligt för att slippa bära på massa onödiga saker. För det andra, jag hade en ryggsäck som var bra/skön så man kunde avlasta allting på höfterna. För det tredje, jag har pratat med andra om hur det har varit andra år och dom säger rent ut sagt att det är ett helvete och att det känns som att lärarna pissar på en med sina laguppgifter.. För det fjärde, jag hade bara en sak i huvudet, Målet! Inget annat fanns på kartan. Hade jag börjat tänka på hur skönt det hade varit att bara hoppa in i bilen när Erik stod där med en öppen dörr och sa att nu finns det läge att bryta så hade det varit jobbigare. Dessutom gick jag i min egen takt, dom andra gick mycket saktare och jag tycker inte att det var en tävling och det handlade inte om att jag vill komma först, MEN när man går sakta kommer man aldrig in i ett flow, varje steg känns jobbigt. Men med lite fart så tänker man inte lika mycket på smärtan. Dessutom fick man vila mer när man skulle vänta in gruppen..;)

Det som jag personligen tyckte var jobbigt var när folk började berätta om hur dom kände sig, om det blev tyst så började någon liksom berätta detaljer om blåsor, flådda fotsulor och värk i axlarna. Om andra börjar prata om det blir det bara jobbigt för resten. Det är väl självklart att det gör ont, det gjorde det för alla, skillnaden är bara vilka som inte klarar av att släppa smärtan och faktiskt gå vidare. Det var också en av anledningarna till varför jag inte heller gick lite tajt med dom andra.. En annan sak som var jobbigt var att slå ihop sig med en grupp från en annan skola där man inte känner någon. Speciellt när det finns någon av dom som är väldigt dominant och inte visar någon hänsyn till att det faktiskt finns en utvald ledare. Som börjar gråta om man inte gör som hon säger eller som gråter om man tror att vi gått fel. Jag förstår att man gråter, och man får gråta, och jag blev faktiskt förvånad att inte jag gjorde det. MEN, man ska inte behöva gråta för att man inte får som man vill, eller för att inte laget vill gå en viss stig som inte har lika mycket kvistar runt om sig.

MEN vi klarade det, och jag har gjort en film som är så sjukt bra! :D och nu är man bara stolt över att alla kompisar och man själv klarade det här. Och alla grupper som har uppmuntrat en när man inte orkar med sin egen grupp har varit härligt. Elin tyckte vi var en bra grupp, men det tyckte inte jag. Men jag tycker jag skötte mig bra faktiskt, jag fick inga utbrott även fast jag sa till några gånger eller blev lite sur ibland. När jag blev sur så gick jag bara lite framför (alltid) så att jag slapp höra deras klagande, pissdåliga skämt och "peppandet".. Jag lät inte mina problem gå ut över dom, det är tillräckligt jobbigt att bära upp sig själv, om man senare ska lyssna på andras problem blir bördan bara jobbigare. Peppandet tyckte jag också var jobbigt, jag vet inte varför..(?!) Jag tror att det var för att när man till exempel inte pratar eller halkar lite efter så stannar någon och säger typ: "fortsätt kämpa, du klarar det här!" Då får jag lite panik, jag har aldrig sagt att det är jobbigt, jag går inte efter för att jag vill sluta, jag har aldrig nämnt att jag inte ska fortsätta kämpa men när dom säger så så känns det som om dom TROR att man ska sluta kämpa och TROR att man tycker det är kämpigt. det lät lite konstigt det där men jag kan förklara bättre i verkligheten. förlåt för långt inlägg. nu ska jag sola tror jag..:)

/MAJA