rymdhelikopter

Vill ni höra om min pappa? Första punkten är tidsoptimism. Till den brutalaste gräns. Jag ringde klockan fem idag och frågade hur jag skulle lösa min middag, om dom kom hem från uppsala snart, han svarade att han inte visste hur lång tid det kunde ta men att han hörde av sig så fort han visste. Som tur var gick jag och åt med mamma, pappa har nämligen inte kommit och hämtat mig än, dom är påväg hem nu. Bra plan pappa.

Dessutom när han ringer och ska prata i telefonen så pratar han så galet segt och det hackar och ändå envisas han om att prata och kommer aldrig till punkt. Nyss frågade han om nåt jävla blomflugerecept från mamma, och jag sa att hon inte visste det men att jag kunde fråga iallafall med irriterad röst. Man riktigt hör hur pappas flin åker upp medans han säger "Men Elin vad pratsam du är, ska vi inte ta och prata ett litet tag? Hur mår du, vad gör du? och wäwäwäwäw". Så typiskt honom, varje samtal! Medans han snackar i slow mo för att han är upptagen med annat. Ibland får man skrika för att höra för han borrar i bakgrunden och man dras med i ljudnivån.

Menmen, inlandsproblem. Älskar honom ändå. Fast han är jobbig. Seg lördag by the way.. TjarOo!